Hon är mitt i skapandet av stora, skulpturala konstdraperier till en restaurang och behöver takhöjd för sina kreationer. Längst väggarna står tavlor uppradade, även dem iklädda textilier. Många ser färdiga ut men i vissa ramar kan man bara skymta ett slutresultat. Tillsammans börjar verken skapa en bild, en liten aning, om dess skapare.
– Textil konst har alltid varit ett självklart sätt för mig att uttrycka mig på. Båda mina föräldrar har arbetat konstnärligt så det var ett språk som jag utvecklade tidigt och som alltid har varit en naturlig del av mig. Ett språk jag förstår mig på, berättar Diana Orving.
Tidigare bestod en stor del av Dianas arbete i att designa kläder och hon har än idag kvar ett klädmärke i sitt eget namn, men fokuserar sedan något år tillbaka mer på textil konst. Det är en organisk process som har lett henne hit beroende av hur hennes personliga utveckling sett ut och vad hon har varit mest nyfiken på och velat utforska.
– Mode som format är mer begränsande och handlar mer om produkt än uttryck många gånger. Min ingång till allt skapande har alltid varit mitt intresse för form och uttryck, den kreativa biten.
Diana drivs av en naturlig nyfikenhet. Hon följer sina impulser och jobbar med både improvisation och med repetition. Hon låter intuitionen styra och jobbar sällan utifrån ett förbestämt slutresutat.
– Mitt arbete är ett utforskande, ett sökande efter ett uttryck, en dynamik, ett temperament. Jag söker förståelse och följer mina händer på en upptäcktsfärd och under vägens gång får de mig att associera till olika saker. Jag tycker om att jobba abstrakt men i vad som kan vara associativt för mig. Hon fortsätter.
– Jag gillar en estetik som är både öppen men också mångtydig. Jag vill aldrig berätta för betraktaren vad verket föreställer, utan jag tycker att det är intressant att se vad som uppstår i mötet. Både mitt möte med verket men också andra människors möte med mina verk.
Kanske är det helt enkel hjärnans sätt att fungerar på, men i Dianas tavlor finns något förkroppsligande och mötet med hennes tavlor känns väldigt intimt.
– Jag vill att det ska kännas intimt, att det uppstår någon typ av kontakt. Vad är det som gör att man läser in en blick eller känner av en närvaro? Det där är jag väldigt nyfiken på. Det är så naturligt att man så gärna vill läsa in människans former.
Diana beskriver sin kreativa skapandeprocessen som en enda lång in- och utandning, där båda delar måste finnas och samverka. Som en växelverkan mellan perioder då hon fyller på med inspiration och låter all form av yttre stimulans inspirera henne. Samtidigt innebär vissa perioder att konstant lämna ifrån sig verk. Man ser tydlig Dianas formspråk. Abstrakt sammansatta mönster av textil som utvecklas ju närmare man kommer och som verkar strävar efter att få hoppa ut ur sitt ramverk. En rörelse som inte låter sig begränsas till det tvådimensionella. Hon stryker med handen över verken samtidigt som hon berättar om dem.
– Mina tankar har rört sig i banor kring Braille, blindskrift. Verken är en taktil yta av lager, rörelse och förändring. Där finns information även om man blundar. Jag har jobbat i dubbla lager i siden och skapat skulpturala kompositioner som jag sedan har målat med olja. Mitt måleri i den här serien fungerar mer som en ljussättning. Den kastar ljus på formen för att lyfta fram den. Jag tänker på den som en bild i ett framkallningsbad i ett mörkrum. Helt plötsligt träder formen fram.
Diana hade en separat utställning på Dusty Deco 2017 och har tidigare visat enskilda verk på Nordiska Galleriet.
