Denna konstbok ger en översikt av Bacons bildvärld och hans behandling av människokroppen i efterkrigstidens figurativa konst.

Francis Bacon (1909–1992) var till stor del självlärd och utvecklade ett måleri präglat av psykologisk intensitet och fysisk upplösning. Hans figurer rör sig i slutna, ofta klaustrofobiska rum och återges med förvridna former, öppna håligheter och fragmenterade lemmar. I stället för traditionella porträtt skildrar han mänskligt tillstånd, minnesspår och emotionell sårbarhet. Bacon fick sitt genombrott efter andra världskriget och blev en central gestalt i europeisk samtidskonst. Hans verk utmanade dåtidens normer, inte minst genom att tidigt integrera öppet homoerotiska motiv i bildkonsten.

Boken ingår i TASCHENs serie om konstnärer och presenterar ett urval verk där kropp, trauma och existentiella spår formar ett sammanhållet visuellt språk. Bacons målningar förblir en återkommande kommentar till människans närvaro och förlust.