Jazzigt ljus

Kan en klump glas bestämma att den vill bli en lampa? Tydligen, om man frågar Bocci. Det kanadensiska belysningsföretaget arbetar som en improviserande jazzorkester som släpper loss på glas i experiment som liknar konst mer än design.

Men det fanns en tid innan Bocci, då Omer Arbel precis som de flesta formgivare jobbade utifrån en beställning från en tillverkare. Allt ändrades 2005, när den då okände arkitekten och designern tog fram sin första glaslampa och den blev en kommersiell succé. Nummer 14 (Arbel namnger sina objekt kronologiskt) kom till i en process som är typisk för hur företaget har fortsatt att arbeta: genom experiment i material. När Arbel hällde smält glas i en halvklotsformad hålighet, såg en mindre sfär ut att flyta inuti glaset och han upplevde det som en ”upptäckt”, ett upphöjt ögonblick, då objektet fick kvaliteter lika extraordinära som överraskande. Med andra ord: det där magiska ögonblicket då konstnären upptäcker att han är något på spåren.

Omer Arbel bestämde sig för att starta en glashytta tillsammans med sin partner Randy Bishop. Inspirationen hämtades från den amerikanska studioglasrörelsen och dess glaskonstnärer som på 1960-talet byggde sina egna ugnar att blåsa glas i. Paret hyrde in sig i en röd lada på en bondgård långt utanför Vancouver, Kanada, och installerade sin glasverksamhet där, illegalt. Lantbruksmark får nämligen inte användas för andra syften. När inspektörer dök upp låtsades Arbel och Bishop att deras märkliga utrustning hörde lantbruket till.

"Trots den framgångsrika expansionen så har experimentlustan från undercover-tiden inte svalnat.”

I dag har Bocci lämnat landsbygden för fullskaliga produktionsbaser i Vancouver och i Berlin. Gemensamt för båda är att de kombinerar laboratorium, showroom och glashytta. I var och en arbetar tiotals glasblåsare i åttatimmarsskift, samtidigt som de lär upp kommande generationer hantverkare i att serva de cirka 500 showroom som säljer Bocci-lampor över hela världen.

Trots den framgångsrika expansionen så har experimentlustan från undercover-tiden inte svalnat, berättar Omer Arbel:

– Den växer vi inte ifrån! Vi experimenterar konstant, utan skala eller sammanhang. Vi tar fram massor av ”råmaterial” på ett närmast undermedvetet sätt och det är först senare som vi utvärderar vad våra infall och idéer vill bli.

Efter en ”upptäckt” kommer en period av reflektion: vad är det de har gjort? Vad vill objektet bli? En del visar sig vilja bli till byggnader i Arbels arkitektverksamhet, andra blir till skulpturer som ställs ut, medan vissa får stanna i arkivet. Och ibland snubblar de över någonting som vill bli till en lampa.

– Vi har ett arkiv av idéer som vi redan har utvecklat och när vi hittar ett möjligt användningsområde för en idé så tar vi tar fram den och utvecklar den.

Om möjligheten handlar om att göra en lampa, då tar en mer konventionell process för designutveckling vid, berättar Arbel, för att göra en konsumentprodukt av ”upptäckten”.

"Objektet fick kvaliteter lika extraordinära som överraskande: det magiska ögonblicket då konstnären upptäcker att han är något på spåren.”

28, ett annat framgångsrikt nummer, är en utmärkt representant för Bocci. Det ihåliga glasklotet med en rik inre värld kan fås i olika varianter: från ett enskilt klot till golvlampa med kloten som på en stam; takarmatur med kvist-lika förgreningar; takkronan – eller kanske trädkronan – där glaskloten bygger upp en volym genom att hänga tätt tillsammans i färgstarka kluster.

Precis som alla Boccis objekt utgår 28 från ett sätt att tillverka, i det här fallet genom att alternera värme och att blåsa luft in i och ut ur glassfären i ”en kontrollerad implosion”, som Omer Arbel kallar den sofistikerade processen. För gemene man säger det kanske mer att ett enda av de rymdliknande kloten med de tre bubblorna tar 45 minuter för tre glasblåsare att forma.

Men är 28 konst? Frågan har ställts genom åren. 2010 intresserade sig ett välrenommerat konstgalleri i London för 28, men drog sig ur när det fick reda på att Bocci var ett designföretag. Flera år senare beställde V & A Museum i London en jättepjäs och så var det plötsligt en ljusinstallation.

Under hösten kommer fler av Omer Arbels materialexperiment att ställas ut. Idé nummer 75 till exempel, som vann pris på World Architecture Festival 2019: ett experiment där betong har gjutits i formar av tyg som spänts över en plywoodstruktur, resulterande i en huskonstruktion med pelare som ihåliga trumpeter som gör att träd kan planteras på husets tak. Nummer 113 är ett annat experiment, där man gjuter simultant i glas och koppar. Det svårbeskrivna resultatet kan sägas likna kopparvaser som har varit nedgrävda och vittrat sönder.

Formerna i Boccis värld framstår ofta som ”organiska”, men det är ett uttryck som Omer Arbel inte gillar. Missledande, säger han. De försöker aldrig att efterlikna former från naturen.

– Vi utgår från de kemiska, fysiska och mekaniska förutsättningarna i material när vi arbetar och vi gör det i en laboratorieprocess som är den mest artificiella du kan tänka dig. Formerna som kommer ut ur den tenderar att framstå som naturliga, men det är inte för att vi försöker att göra dem så. Det är för att vi låter materialen lära oss vilka former de vill ta.

Produkter i inlägget