Nu lanserar vi varumärket Hem

Ända sedan starten 2016 har Hem haft ett uppdrag: att skapa design som berör, som visar upp nya perspektiv och som skapar emotionellt värde. Sedan Petrus Palmér lämnade Form Us With Love 2015, studion som han grundade med två kompisar efter studier i industridesign på Linnéuniversitet i Småland, har han sett ett behov av ett möbelföretag på den här sidan 2000-talet som talar till en ny generation. 

– Jag har saknat företag som verkligen har ambitionen att förändra. Ett företag som fortsätter ligga väldigt nära formgivare och de kreatörer – som är lite bredare, inte bara formgivare, utan även konstnärer som har starka uttryck. Som ett modernt designföretag som fanns för 50, 60, 70 år sedan men som inte riktigt startas i dag. Det är både lite nostalgi och mycket progressivt tänk, säger Petrus Palmér, och nämner att han vuxit upp med klassiker, allt från Cassina och Vitra till Herman Miller.  

– Den modernistiska idén med design är synonymiskt med de här företagen och formgivarna. Hem är en utveckling som står på axlarna av de här jättarna, men som hittar en ny generation utövare, som skapar nya idéer och ny kultur som vi samlas kring.  

Genom åren har Hem samarbetat med formgivare som Max Lamb, Kwangho Lee, Faye Toogood och Sabine Marcelis – alla kreatörer som hyllats för egna starka uttryck. Under 2022 lanserades dessutom Hem X, en plattform för limiterade, handgjorda upplagor av design. Det kan vara allt från träskulpturer till kandelabrar och pallar. Den röda tråden är objekt med starka uttryck.  

Jag hatar vardagen. När det bara är funktion då blir det vardag. Jag tycker det syns i Hems DNA att det finns väldigt mycket kärlek bakom alla föremål. Och det finns alltid en tanke som är mycket djupare än bara funktionen.

Idén med Hem är att skapa magi, menar Petrus Palmér. Att skapa tillfällen där man kan beundra ett föremål på grund av hur det är tillverkat, eller vilken historia som finns bakom. 

– Jag tycker att livet är till för de här stunderna där det finns någon historia. Jag hatar vardagen. När det bara är funktion då blir det vardag. Jag tycker det syns i Hems DNA att det finns väldigt mycket kärlek bakom alla föremål. Och det finns alltid en tanke som är mycket djupare än bara funktionen. Det är ganska sympatiskt just med inredning för det är bruksföremål. Det är något som ska användas och inte bara betraktas. Men till syvende och sist räcker det inte bara med funktion utan det måste finnas ett kulturellt värde och en känsla i produkterna som går bortom det här vardagliga. Vi känner oss närmare konst, kanske, än design. Konsten är bra på det sättet, för den är fri. Det finns ju inget krav på funktion.  

Vad är din definition av ett hem?  
– Jag vill omge mig med saker som har ett värde. Det handlar inte bara om funktion, utan mer om känslan. Och då blir ju föremålen proxys för det på något sätt. Det är sådant som du har köpt för att ha en stark koppling till det uttrycket eller till den historien bakom. Det kan stå för olika saker för olika människor, men föremålen blir någonstans det vi omger oss med för att skapa en känsla eller för att säga något om oss själva, eller för att berätta något om det liv du lever och den kultur du delar. 

Vad innebär det att inredning kan vara kultur eller konst?  
– Som samhälle har vi överindexerat på effektivitet och komfort. Vi behöver fler saker som skaver och som inte är så strömlinjeformat. I dag dras vi till saker som gör att vi känner något eller att vi har något att prata om eller att vi kan bli imponerade och inspirerade. Hems funktion är att vara ett sådant företag, att det vi gör står för något. Vi jobbar med både formgivare och konstnärer som alla har egna identiteter och egna spår de utforskar – eller drivkrafter. Det beror lite på vad det är för produkt. Men det som alltid är sant är att det finns väldigt mycket passion bakom. Det handlar till exempel om David Taylor som har gjort de här Knuckle-lamporna som han har böjt av metallrör. Han har vigt sitt liv till det där. Han böjer och bockar och formar metall i alla möjliga utföringar. Han söker efter något och uttrycker sig på det sättet. Jag tycker att alla typer av formgivare som har en inre motivation att utforska material, uttryck, eller form är kultur. Där blir det någonstans: Vem är du? Varför gör du det här? Varför ser det ut som något som jag inte har sett förut? Det är ju jättespännande. Det skapar en dialog. En samhörighet. Det bästa ordet jag kan hitta är kultur – de här sakerna vi samlas kring.  

Du har sagt att designindustrin befinner sig i en identitetskris, vad krävs för att ta sig ur den?  
– Jag tror att det behövs ett mod. Att vi slutar överindexera på effektivitet och i stället vågar omfamna det som är hantverksmässigt eller udda, som utforskar något annat. Sådant som inte är mainstream. Det är nästa steg för design som disciplin och inredning. Idén om modernism: att vi ska effektivisera och skapa enkla lösningar till många, den håller inte längre. Vi behöver inte det. Alla i väst har vad de behöver. Det behövs inte mer. Men däremot är vi ju människor. Oavsett om det är mat, musik, konst eller möbler. Vi uttrycker oss hela tiden. Vi skapar nya grejer hela tiden. Det behövs och det kommer vi inte att sluta med.  

Är det också ett mer hållbart sätt att se på design?  
– Ja det är det. Det som händer annars är att det är bara en spiral nedåt. Du ska få mer för billigare pengar. Och det ska gå ut till fler. Det är det vi kämpar emot nu. Fast fashion och fast furniture. Alltså alla som är mindre nogräknade som trycker ur sig grejer för att kunna maximera. Det bidrar till att produkterna har mindre värde och vi behåller dem kortare tid. Vi har inga känslomässiga kopplingar till dem. Så det blir per definition slit och släng.  

Vi försöker hitta formgivare som har kommit en bit i karriären men som fortfarande är i sin resa. Som fortfarande utvecklas och testar nya saker. Progressivt är det ord jag brukar använda. Det är utövare som vill något, som har en inre drivkraft.

Berätta om Hems designsamarbeten. Hur hittar ni de formgivare ni jobbar med?  
– Vi har en väldigt stark lutning framåt. Vi försöker hitta formgivare som har kommit en bit i karriären men som fortfarande är i sin resa. Som fortfarande utvecklas och testar nya saker. Progressivt är det ord jag brukar använda. Det är utövare som vill något, som har en inre drivkraft. Som inte designar på en brief utan som har en annan ambition. Då blir det spännande. Då kan det komma oväntade saker, och det kan vara uttryck eller processer som ser olika ut. Det kan exempelvis vara Faye Toogood som har sitt säregna sätt att se på form, färg och material. Eller Kwangho Lee som är sydkoreansk formgivare som är konstnär framförallt. Hans produkter blir en effekt av tekniken. Vi har många andra udda fåglar också som vi jobbar med, alla med sin egen inre kompass. När journalister sätter etiketter på det, blir vi ofta definierade som en sorts ny Memphis, det blir en progressiv rörelse, någon sorts antagonist för att vi vill framåt, vi vill utmana och vi vill hitta nya spår.  

Har du någon möbel som förvånade dig när den kom? 
– Det är det som är mest spännande. Vi är osäkra på vad folk ska tycka. Vi har en känsla om att det känns spännande, men vi har ingen aning om vad kunderna ska tycka. Ofta blir det väldigt bra. Man kan lita på magkänslan ganska bra. Sabine Marcelis Boa Pouf är till exempel är en sådan produkt som när man beskriver den känns rent ut sagt korkad. En stor ring, eller en donut, som folk älskar. Sådana produkter får du inte fram om du ger en brief. Om du säger att du vill ha en bänk – och den ska vara i den här höjden och den ska kosta så här mycket, kommer du förmodligen inte att få den donut. Men däremot, om hon får tänka fritt och hon får göra det hon känner för och hon verkligen brinner för, då får du det. Jag tycker att vi har flera sådana exempel där vi verkligen har lutat oss mot de här utövarna och litar på att de har en inre kompass. Och när vi känner att det här är rätt i magen att satsa på det hela vägen blir det ofta bra. 

Vad är de största utmaningarna framåt? 
– Modernismen har varit ett så otroligt starkt kapitel, men nu måste vi vidare. Det är det som är både utmanande och spännande, att det är oskrivet. Jag ser att många av de vi jobbar med och de som jag inspireras av själv, går ett helt andra håll. De jobbar hantverksmässigt, eller med oväntade material i sammanhang, eller också suddar de ut designrollen och kanske vågar vara bredare. Jag tror att om design och inredning ska kunna utvecklas, måste man omfamna det. Man måste också utbilda kunden i att se på möbler och inredning mer som emotionella ting som man är redo att investera i, och se de mer som konstföremål än bruksföremål.  

Är ditt eget hem en viktig plats för dig att kunna utforska design?  
– Absolut. Jag blir glad varje dag när jag får omge mig av saker som jag tycker om. Och det kan ju vara enkla grepp. Att ha något i en mycket större storlek än vad det är. Vi har en blå penna hemma på väggen av Leo Eklund från Hem X-kollektionen som jag blir glad av varje dag. Det kan vara enkla grepp som storlek, färg eller perspektiv. Bara känslan av att det finns lite glimten i ögat. Ja, att få upp pulsen lite.